Hjärnan – klimatets största hot?

Jag läser FN:s generalsekreterares ord om det faktum att vi misslyckats att begränsa jordens uppvärmning till 1,5 grader. En global katastrof, säger han och beskriver det som att vi är på väg mot ett klimathelvete med gasen i botten.

Jag som arbetar med de här frågorna har väntat på den här dagen. Jag har sett framför mig en kraftfull reaktion. Fler som reagerar och förstår allvaret. Men det är obehagligt tyst. I alla fall utanför den bubbla där de redan intresserade och insatta i hållbarhetsfrågorna finns. Jag hör inga protester eller upprop. Ingen storm i sociala medier. Inget larm som tjuter. Har den breda massan alls förstått vad det här innebär?

Tystnaden gör mig både rädd och lite förundrad. Och jag börjar söka efter en förklaring inom ett annat forskningsområde. Jag hamnar i vetenskapen om hur våra hjärnor fungerar och varför vi beter oss som vi gör. Och här tycks svaren finnas.

Människan är i grunden bekväm. Vår hjärnas främsta uppgifter är att hålla oss vid liv och att spara energi. Det betyder att hot som är mer direkta och ligger närmare oss i tid påverkar oss mer än det smygande, långsamma hotet som klimatet står för.

Istället för att aktivera den smartare delen av hjärnan som analyserar och hanterar komplexa frågeställningar,prefrontala cortex, kopplar vi på amygdalan. Den kan beskrivas som vårt alarmsystem, där vårt förnuft förloras och där vi får svårt att göra medvetna val. Dessutom har vi skulden och skammen. Två otroligt starka känslor som vi mer än gärna undviker. Vi vill inte läsa om smältande isar och korallrev som dör. Vi vill inte veta att det är vi som förstör världen.

I vår moderna värld, långt från savannen, gör hjärnans funktioner det svårt för oss att ta de rätta besluten i ett långsiktigt perspektiv. Våra hjärnor och vårt beteende gör det dessutom svårt att prata om det vi egentligen behöver prata om. Hjärnan har lättare att titta på ett problem och en lösning i taget. Men vi måste se, prata om och förstå helheten. Exempelvis leder förlust av biologisk mångfald till förvärrad effekt på klimatet. Det innebär att vi behöver säkerställa att de insatser som görs för att minska klimatpåverkan inte samtidigt leder till utarmning och förlust av biologisk mångfald. Allt hänger ihop. 

Ta utvecklingen och produktionen av vindkraftverk, solceller och elbilar som exempel. De är alla lösningar för ett bättre klimat. Vilket såklart både är bra och viktigt. Men samtidigt genererar framställningen av dessa material och produkter extremt stor negativ påverkan på biologisk mångfald på de platser där framställningen sker. Vi får ren luft i Norden - till priset av en massiv förlust av biologisk mångfald i bland annat Kina. Och i slutänden innebär det här ett sämre klimat för oss alla.

Så vad gör vi när vi vet att vi på individnivå har svårt att ta in den här situationen? När klimatkrisen varken når våra känslor eller inre larm om hot. Vad gör vi när det rent neurologiskt är svårt för att oss ta de rätta, långsiktiga besluten? Vad gör vi när det inte ens biter på oss att det handlar om våra barns framtid? Vad gör vi då?

Pernilla Pihl Kearney, vd och grundare av Promise