Låt gruv- och vindkraftsskatten gå till kulturen

Den gröna omställningen kommer i stor utsträckning att ske på mindre orter. Utan ett levande kulturliv blir det svårt att locka till inflyttning. Därför behöver vi en industripolitik som bättre stödjer samhällsutvecklingen på lokal nivå. Låt därför en del av mineral- och fastighetsskatten för gruvor och vindkraft gå till lokala satsningar på ett levande kulturliv.

För några veckor sedan deltog vi på Norra scen i Vetenskapens Hus i Luleå. Där diskuterades kulturens betydelse i samhällsomvandlingen. Alla var eniga, kulturen behövs i den gröna omställningen, men behöver mer resurser.

Norrbotten har Sveriges lägsta arbetslöshet. Vi har gott om jobb i många år framöver. Ändå står vi stilla befolkningsmässigt. Vi är faktiskt lika många idag som vi var i mitten av 1950-talet. Samtidigt har Sveriges befolkning vuxit med 3,4 miljoner invånare.

Malmfältskommunerna Kiruna och Gällivare är särskilt utsatta. Befolkningen minskar, trots att gruvdriften genererar miljardintäkter till statskassan. I en debattartikel i DI 17 februari skriver kommunalråden att ”Det är orimligt att från centralmakten fortsätta betrakta Malmfälten som en ensidig inkomstkälla. En större del av det som plockas upp behöver stanna på orten.”

Men för att kunna locka till inflyttning räcker det inte med jobb, bostäder och vård, skola och omsorg. Livet mellan husen och efter jobbet är avgörande. Ett attraktivt samhälle behöver ett starkt och levande kulturliv.

Sverige behöver därför en ny skattelagstiftning för att den gröna omställningen ska bli mer rättvis, där kommunerna får ta del av de statliga skatteintäkter som markanvändningen genererar vid investeringar i nya gruvor och vindkraftsparker. Det ger kommunerna möjlighet att utveckla mer attraktiva samhällen där människor vill bo och skapa sig en framtid. Där är kulturen livsviktig.

Det har man förstått på Irland. För att stödja kreativa yrken och främja kulturskapande finns sedan 1969 ett skatteundantag för författare, konstnärer och kompositörer, som slipper betala inkomstskatt för sina böcker, musik eller målningar. Det har lockat både framstående konstnärer och nya kreatörer att flytta till den gröna ön.

I Finland är mineralskatten på 0,6 procent tre gånger högre än den svenska. Intäkterna delas mellan staten och de kommuner där gruvorna finns. Och fastighetsskatten för elproducerande anläggningar går till kommunen i stället för staten. Sedan 2018 är det kommunerna som beskattar anläggningarna med upp till 3,1 procent.

I Sverige lägger många kommuner in sitt veto mot nya vindkrafts- och gruvetableringar. Enligt Svensk Vindenergi stoppades 1258 vindkraftverk mellan 2020 och 2023 genom kommunalt veto, vilket motsvarar cirka 72 procent av alla tilltänkta verk. Och samma utveckling har fortsatt under första halvan av 2024. Det är fullt förståeligt då kommunerna knappt får någonting tillbaka från staten, varken för vindkraftsparker eller gruvsatsningar.

I september 2024 presenterade regeringen som en budgetnyhet att fastighetsskatten för vindkraft (0,5 procent för de flesta anläggningar idag) ska delas ut till kommuner som säger ja till vindkraftsetableringar. Regeringen avsätter 340 miljoner kronor för denna satsning för 2025. Det är ett steg i rätt riktning men räcker inte.

Vi anser att detta även ska gälla för gruvetableringar och ser gärna att mineralskatten höjs till motsvarande belopp. Och att hälften av kommunernas ökade intäkter öronmärks för satsningar på kultur, gärna som direkt stöd till kulturskapare verksamma på orten. Då kan vi tillsammans bygga mer livskraftiga och attraktiva samhällen där människor vill bo, leva och betala skatt. Det är en god affär för Sverige.

Roger Jönsson och Tony Järlström

Svenska Chefsjouren AB