Svenskt fossilfritt stål både möjligt och nödvändigt

Den dåvarande och nuvarande regering och deras Norrlandssamordnare, Peter Larsson, har presenterat planer på minst 1.000 miljarder i - huvudsakligen gröna - investeringar i Norrbotten och Västerbotten, som förutsätter en ökning med 100.000 medborgare inom 15 år enligt Peter Larsson, en befolkningsökning med nästan 20 procent. Det skulle då innebära helt nya möjligheter och förutsättningar för en positiv utveckling i en region med kommuner där befolkning minskat under många år trots att Norrbotten är landets starkaste exportregion.

”Norrbotten är Årets exportregion 2022” och ”uppvisar den största ökningen (80 %) av varuexportvärdet i företag bland samtliga 21 regioner under perioden 2016–2021 och det fjärde högsta antalet deltagande företag i regionala exportsamverkande insatser”. (Tillväxtverket)

Men i många media ifrågasätts alla Norrlandssatsningar i allmänhet och satsningar på fossilfritt stål (SSAB i Luleå och H2 Green Steel i Boden) i synnerhet sen länge i affärs- och näringslivstidningar (som Affärsvärlden) och även i tidningar som riktas till allmänheten, som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och SVT:s satirprogram Svenska Nyheter (3 februari 2024).

Satsningarna ifrågasätts huvudsakligen av ekonomer, professorer och journalister för att investeringar i annan industri (i södra Sverige) borde prioriteras istället och att satsningarna i norra Sverige kommer att kräva mer fossilfri el än det stora elöverskott som Norrland idag kan exportera till södra Sverige och Europa. Men det finns även kritiker som ser möjligheterna, men olösta utmaningar som även vi gör och pekar på i den här artikeln.

De största Norrlandsinvesteringarna är idag Northvolts batterifabrik i Skellefteå (batterier för till exempel elfordon och lagring av vindkraft), H2 Green Steel (för fossilfritt stål) i Boden och Hybrit (LKAB, SSAB och Vattenfall) med produktion av fossilfri järnsvamp i Gällivare och fossilfritt stål i Luleå.

Vi anser att dessa investeringar är helt nödvändiga för Sveriges internationella konkurrenskraft och ger ett stort bidrag till Sveriges, EU:s och den globala klimatomställningen till en fossilfri värld. Men utmaningarna för att lyckas är stora, som att producera mer fossilfri el, rekrytera (ofta internationellt) och utbilda personal både till företagen och offentlig sektor (som lärare och inom sjukvården och hemtjänsten), bygga ny kommunal infrastruktur (som industriområden, bostäder, vägar, skolor, sporthallar, kulturlokaler och hälsocentraler, som då även medför ökade driftkostnader för kommunerna) utan att kommunerna får något statligt stöd för att ta ansvaret för att möjliggöra stora industriinvesteringar som gynnar hela Sverige.

Tidningen Metalliska material, 14 juni 2022: ”Idag startade SSAB, LKAB och Vattenfall Hybrits världsunika pilotanläggning för fossilfri järnsvamp i Luleå, ett avgörande steg mot fossilfri ståltillverkning. Statsminister Stefan Löfven tog anläggningen i drift tillsammans med vice statsminister och klimatminister Isabella Lövin, SSAB:s vd Martin Lindqvist, LKAB:s vd Jan Moström och Vattenfalls vd Magnus Hall. Målet är att skapa en fullständig värdekedja för fossilfritt stål”. Och i sitt invigningstal såg statministern Hybrit som "Ett epokskifte för svensk stålindustri"

Även EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans och energikommissionären Kadri Simson, samt USAs utrikesminister Antony Blinken har besökt Hybrit;s pilotanläggningen i Luleå och vår energi- och näringsminister Ebba Bush anser att Hybritprojektet är ”en satsning som krävs för att Sverige ska nå klimatmålen 2045”.

”Världsunikt” och ”epokskifte ”är begrepp som både tidigare och nuvarande regering, andra riks- och lokalpolitiker samt media ofta har använt. Då utan? insikt om att alla stora stålländer och företag redan håller på att ställa om till fossilfritt stål och bygga nya anläggningar med energieffektivare processer.

Om inte även Sverige gör det har vår idag starka svenska stålindustri (inkl. SSAB Luleå) ingen framtid. Det är industrin - inte politiken - som själva har tagit initiativ till den omställning som nu pågår på flera stålorter i Sverige, i världen och på den globala marknaden. Att då agera för att stoppa satsningarna är för oss mycket märkligt och då även mot Sveriges industriella och ekonomiska intressen.

Dessutom är omställning nödvändig av klimatskäl: ”Stålindustrin kan fördubbla sin andel av de globala koldioxidutsläppen om inte mångmiljardinvesteringar i utsläppsbegränsande teknik genomförs under de närmaste fem till tio åren, enligt en ny studie. Järn- och stålproduktionen står idag för 7 procent av de globala utsläppen av växthusgaser”. (Tidningen Extrakt).

Att ställa om Sveriges stålindustri till fossilfritt stål är då även nödvändigt för att bidra till de EU- och FN-mål som även Sverige står bakom, som till exempel EU:s ”Fit for 55”.

”Under Sveriges ordförandeskap har stora delar av EU:s omfattande klimatpaket Fit for 55 slutförhandlats. Lagstiftningspaketet Fit for 55 innehåller ny eller uppdaterad lagstiftning på klimat-, energi- och transportområdena som ska leda till att EU-länderna minskar utsläppen med minst 55 procent till 2030 och når klimatneutralitet senast 2050. ” (Regeringskansliet)

Inom ramen för Hybrit kan parterna (LKAB, SSAB och Vattenfall) i Norrbotten då bidra till att uppnå dessa mål.

LKAB grundades 1890 och är ett av Sveriges äldsta industriföretag. LKAB har tagit ledningen i den globala omställningen av järn- och stålindustrin. Målet är att sätta en ny världsstandard för gruvbrytning, producera koldioxidfri järnsvamp och utvinna kritiska mineral. Det kommer att bidra till att sänka de globala utsläppen av koldioxid med 40–50 miljoner ton, lika mycket som hela Sveriges utsläpp idag. LKAB bryter idag hela 80 procent av all järnmalm inom EU.

SSAB (tidigare NJA/Norrbottens Järnverk AB) i Luleå var tidigare ett statligt stålföretag bildat 1940. Verksamheten överfördes 1978 till det då nybildade SSAB (Svenskt Stål), ett globalt stålföretag som är världsledande inom höghållfasta stål och relaterade tjänster. SSAB siktar på att bli det första stålföretaget i världen att erbjuda fossilfritt stål och ta bort koldioxidutsläppen från den egna verksamheten kring 2030. Vilket då kan sänka Sveriges årliga utsläpp av CO2 med 10 procent och Finlands med 7procent.

Vattenfalls mål är att minska utsläppen med 77 procent mellan 2017 och 2030 och ha nettonollutsläpp i hela värdekedjan till 2040. Vid sidan av det vill man hjälpa sina kunder och leverantörer att nå samma mål. Den framväxande industrin och järnvägen spelade stor roll för lokaliseringen av Vattenfalls första vattenkraftverk. Med en vision om att stimulera den industriella utvecklingen i Norrland påbörjades bygget av det överdimensionerade Porjus kraftverk år 1910.

Investeringen i Koksverket, med driftstart 1975, var då ett villkor för att NJA inte skulle läggas ner, investeringen i fossilfritt stål är nu ett villkor för SSAB:s framtid i Luleå. I den här artikeln fokuserar vi därför i första hand på SSAB Luleås förutsättningar för lönsam fossilfri stålproduktion, inom ramen för samarbetet med LKAB och Vattenfall i det gemensamma Hybritprojektet, som exploaterar/utnyttjar Norrbottens naturresurser och redan gjorda investeringar i Norrbotten: LKAB:s gruvor och högvärdiga malm, Vattenfalls kraftverk och redan idag fossilfria el samt SSAB:s anläggningar i Luleå.

Våra utgångpunkter har fokus på om SSAB:s omställning till fossilfritt stål (även i SSAB Oxelösund och SSAB i Brahestad, Finland) är tekniskt möjlig, socialt önskvärd och ekonomiskt relevant. 

Är det tekniskt möjlig?

Stål: ”Har tillverkats i tusentals år med kol som reduktionsmedel för att avlägsna syre från järnmalm. Denna process släpper ut enorma mängder CO2. Men nu är SSAB på väg att revolutionera industrin med sin HYBRIT^®-teknologi. Här används väte i stället för kol i järnmalmsreduktionsprocessen, vilket innebär att restprodukten är vatten i stället för CO2. -- Vårt mål är att leda stålindustrin mot en koldioxidfri framtid”. (SSAB)

”SSAB i Luleå har (november 2023) lämnat in en ansökan om att ”få tillstånd att ställa om den befintliga verksamheten i Luleå till fossilfri stålproduktion” och då ”avveckla masugnen, koksverket och det nuvarande stålverket. Istället vill företaget bygga nytt integrerat elektrostålverk med ljusbågsugnar, varmvalsning och vidareförädling. En anläggning som kallas minimill. Elektrostålverket ska drivas med fossilfri el och med fossilfri järnsvamp och återvunnet skrot som råvaror. – Målet för omställningen är att lägga om produktionen till 2030. Då kommer koldioxidutsläppen från verksamheten i Luleå att minska med 90 procent, eller 2,8 miljoner ton varje år”. (tidningen Affärer i Norr). Idag planerad driftstart är 2028 eller 2030.

Liksom SSAB satsar stora stålföretag i hela världen idag på fossilfri stålproduktion, som i de 10 största stålländerna, Kina, Indien, Japan och USA och med Tyskland - som enda EU land - på åttonde plats, men där världens största stålföretag - indiska Mittal - redan utvecklar fossilfri stålproduktion och i Spanien - enligt Mittal - the ”Worlds first fullscale zero carbonsteelplant by 2025 ". I Sverige utvecklas några olika koncept, som H2 Green Steel i Boden baserat på vätgas och FerroSilva baserat på energin som är lagrad i skogsrester för produktion av järnsvamp.

SSAB Luleås masugn måste (senast 2032) ersättas och varken SSAB eller andra stålföretag vill idag investera i nya kol/koksdrivna masugnar och det innebär då att även SSAB:s koksverk i Luleå kommer att läggas ner. SSAB Luleås investering i en ny fossilfri anläggning är då helt nödvändig om SSAB Luleå ska finnas kvar som stålproducent.

Ljusbågsugnar, stränggjutning och varmbandsvalsning är väl etablerade tekniker sen länge och ett av våra förslag är tillverkning- med idag effektivaste tillgänglig teknik - av bandstål baserad på ljusbågsugn och som råvara returstål/skrot i en helintegrerad tillverkning, i en " linje" med tillskott av så kallat virgin material. Denna nya och resurs- och energieffektiva processteknik (EPS/Endless Strip Production) finns sedan 3 år etablerad i till exempel Italien (Finarvede), och växer snabbt och finns redan även i USA (US Steel) och i Kina på flera stålverk. Utöver effektivisering ger detta möjlighet till bättre provtagning (bättre analyskontroll) och enklare införsel av ”virgin material" som järnsvamp från LKAB i Gällivare och integrering med ESP-processen i Luleå.

ESP-processen är jämfört med nu etablerade tillverkningsalternativ dessutom energieffektivare (ned till 50 procent av etablerade tekniker) och kräver lägre bemanning. Till exempel: produktion av 0,7 mm varmvalsade band - tillverkade enligt ovan och utan CO2 utsläpp - ger bättre marknadspris och produkten nya utvecklingsmöjligheter. Det hasplade bandet har då inte en kall yta som material - med nu tillämpad teknik. Priset för material tunnare än 1,2 mm kräver nu ett kallvalsningssteg.

Stål (och därmed även järnmalm) återvinns och recirkuleras och kan återvinnas och användas om och om igen, upp till hälften av världens stålproduktion baseras på returstål. Andelen varierar stort mellan länder och regioner, i snabbväxande ekonomier är - nödvändig - stålproduktion fortfarande baserad på masugnsprocesser. Med recirkulationstider på nivån 20 år är det för Europa och USA idag balans mellan skrottillgång och ljusbågsugnsbaserad och CO2-fri returstålstillverkning. Den internationella handeln med returstål/skrot sker i reglerad form och är transnationell även ur logistiksynpunkt.

Råvaran returstål är belastad med olika föroreningar som av kvalitativa skäl måste ha en begränsad nivå, som till exempel koppar. Nivån stiger vid cirkulationen av stål och innebär då att den inte minskar i stålprocessen utan succesivt ökar och därmed ökar behovet av spädning vid ljusbågsungsbaserad CO2 fri tillverkning, då cirkulationen ger en långsam ökning av kopparförorenings-halten.

Stålindustrin genererar även betydande andra processbaserade utsläpp i sin processteknologi. Dessa har i EU:s lagstiftning olika tyngd. Masugnsprocessens stora utsläpp av CO2 vid reduktionen av malm till oxidfritt järn representerar 8–10 procent av CO2 utsläppen i Europa och Sverige och har därför avgörande tyngd i EU:s lagstiftning. För Sverige innebär det att masugnarna i Oxelösund och Luleå ska vara nedlagda senast 2030 resp. 2032.

Oavsett energislag är låga kostnader för el avgörande för att möjliggöra fossilfri järnsvamp och fossilfritt stål och Sverige har idag en konkurrensfördel med låga priser och fossilfri el, men kapaciteten måste snabbt byggas ut. En avgörande förutsättning är även att statliga Svenska kraftnät snabbt bygger ut med säkra och effektiva(re) transmissionsnät för el, både inom Norrbotten och i hela Sverige.

Vätgas: Flera av de pågående och planerade stora Norrlandsprojekten bygger på vätgas som kräver mycket stor tillgång till fossilfri el och det gör även Hybrit. Tekniken för vätgasproduktion finns sen länge och till exempel ThyssenKrupp AG (tysk internationell koncern) är inte bara i gång med reduktion av järnoxid med vätgas utan även produktion av vätgas.

Vätgasreduktion är en etablerad teknik, fast med stora och annorlunda energikrav än den koksbaserade masugnsreduktionen och erfarenheter av storskalig teknik för vätgasproduktion för stålindustrin saknas idag. Tekniken måste även utvecklas för att få mer vätgas/insats av mindre fossilfri el samt för att lagra som vätgas. EU gör stora satsningar för att utveckla vätgasproduktion, distribution och användning för olika tillämpningar (som båttransporter). I Norrbotten samverkar Luleå tekniska universitet (LTU) med Hybrit även för att utveckla vätgasproduktion.

Men vätgas är inte det enda teknikalternativet för att minska CO2 utsläppen och fler och kompletterande alternativ bör också utredas. Som till exempel fossilgas och lagring av CO2 i berggrunden (som Norge har teknik för). FerroSilva har utvecklat en helt ny process för framställning av fossilfri järnsvamp. ”Vår process kräver mindre än en tiondel av elen per ton producerad järnsvamp jämfört med de elektrolysbaserade initiativen”, skriver företrädare för FerroSilva på DI Debatt. Det är i samarbete med KTH och Chalmers och med stöd av Lantmännen, Sveaskog, Ovako, Uddeholm och Alleima (tidigare Sandvik Materials Technology) som FerroSilva har utvecklat den nya processen för framställning av fossilfri järnsvamp”.

Vindkraft: är för oss det enda realistiska alternativet för att kortsiktigt klara det ökade elbehovet för både SSAB och LKAB (som länge krävt en snabb utbyggnad) samt övriga stora Norrlandprojekt. Det kraftigt ökande behovet av fossilfri el ryms inte inom ramen för Norrlands nuvarande elöverskott (som idag exporteras till södra Sverige och Europa, från vindkraftsparker i Norrbotten med ofta utländska ägare, förutom Vattenfalls anläggningar).

Vindkraften blir allt effektivare och billigare, men måste kunna lagras för att balansera eltillgången för processindustrin dygnet runt. Att lagra som vätgas ser LKAB som en möjlighet och den nya batteriteknik som utvecklas av Northvolt är en annan möjlighet: ”Northvolt har utvecklat ett batteri utan konfliktmetaller som kan användas för energilagring på vind- och solkraftverk”. Och Vattenfall levererar redan vindkraft och ”planerbar”/reglerbar vattenkraft.

Men utbygganden av vindkraften hindras idag av långa tillståndsprocesser som måste lösas omgående för att klara det ökade elbehovet fram till 2030. Efter 2030 behövs ännu mer el både för alla Norrlandsprojekt och för hela Sveriges elbehov. En förutsättning är då att landbaserad vindkraft inte stoppas av kommuner som behöver mer el även till sina företag och att kommunerna får intäkter från vindkraften (som i Finland). På regeringens bord ligger även flera ansökningar om tillstånd för att bygga havsbaserad vindkraft (som regering beslutar om) som motsvarar nästan hela Sveriges elproduktion idag, däribland ansökningar från norra Sverige, som i Bottenviken utanför Luleå och Piteå. Havsbaserad vindkraft är inte heller i konflikt med samernas och turistnäringens förutsättningar.

Med liknade kreditgarantier (400 miljarder) och bidrag som regeringen planerar för att bygga ny kärnkraft skulle det då gå snabbt att bygga ut mer vindkraft och även anslutning av havsbaserad elproduktion till det svenska elnätet.

Vattenkraft: i Europa och Nordamerika, som genomgick den industriella revolutionen för länge sedan, är vattenkraften i stort sett redan fullt utbyggd. Det bekräftas även av Vattenfall: ”Det är osannolikt att vi bygger några nya vattenkraftverk i Sverige, men det är möjligt att öka kapaciteten hos de befintliga anläggningarna”.

”Normalårsproduktionen vid Norrbottens vattenkraftverk uppgår till drygt 14 TWh. Norrbottens län svarar för cirka 11 procent av den totala elkraftproduktionen i landet”. (Regionfakta, Norrbotten). ”I framtiden förväntas vattenkraftens flexibilitet få ökad betydelse. Storskalig utbyggnad av vindkraft och förstärkt överföringskapacitet är drivkrafter för detta” (Energimyndigheten)

Men Norrbottens vattenkraft kommer inte att räcka för det kraftigt ökade elbehovet  inom  Hybrit och H2 Green Steel, och inte heller för fortsatt export till södra Sverige och Europa. Det förutsätter därför snabbt ökande investeringar i vindkraft, både i Norrbotten, Västerbotten och övriga Sverige.

Kärnkraft är ett alternativ om en snabb utbyggnad och lagring av vindkraft inte kan genomföras. Men att bygga ett stort kärnkraftverk i Norrbotten är inte möjligt inom tidsramen för projektens behov redan 2030. Genomsnittstiden - i världen - för att bygga ett kärnkraftverk är 14 år och ibland mycket längre.

”Finland är ett av de länder som allra nyligast färdigställde en storskalig anläggning. EPR-reaktorn Olkiluoto 3 på 1600 MW påbörjade full kommersiell drift i april 2023. Detta var dock hela 14 år efter den ursprungliga tidsplanen”. (Tidningen Energi). Och kostnaden tredubblades till 100 miljarder.

Men de nya småskaliga modulära reaktorer (SMR) - som kan serieproduceras - börjar nu levereras och kan vara ett alternativ även i Norrbotten. De ger dessutom bidrag till fjärrvärme. (SSAB Luleå bidrar idag till att Luleå har Sverige lägsta fjärrvärmepriser och kommunen behöver säkra tillgången till fjärrvärme efter att SSAB ställt om till fossilfritt stål).

Om SMR reaktorer kan levereras och installeras i Norrbotten redan före 2030 samt kostnaden (med eller utan statliga bidrag) måste då snarast utredas. Och det gör man i Finland där Outokumpu  har ett stålverk i Torneå, nära gränsen till Sverige/Haparanda.

(YLE) ”Energijätten Fortum och stålkoncernen Outokumpu utreder möjligheten att producera rostfritt stål med hjälp av små modulära reaktorer (SMR), så kallad småskalig kärnkraft.

Outokumpu är Finlands största elkund och vill nu satsa på mer kostnadseffektiv och klimatvänlig energi. Stålkoncernen väljer därför att utreda kärnkraftsmöjligheter för att få tillgång till utsläppsfri el också på vindstilla dagar.

”Att titta på framväxande teknologier, såsom SMR, i vår energiförsörjning, är ett naturligt steg i vår ambition att minska koldioxidutsläppen. Förutom vind-, sol- och vattenkraft behöver energiintensiva industrier och hela samhället en stabil och koldioxidfri elproduktion. I dag är kärnkraft det enda alternativet för detta”, säger Outokompus vd Heikkai Malinen.

Är det socialt önskvärt?

Det är ett önskvärt och helt nödvändigt bidrag från den globala stålindustrin - inklusive SSAB - till klimatomställning. Och även för stålindustrins konkurrenskraft på en marknad med allt fler företag (till exempel inom fordonsindustrin) som vill använda fossilfritt stål och bidra till en fossilfri klimatomställning.

Det är även önskvärt och nödvändigt för de Norrlandskommuner som sen länge har en allt äldre och minskande befolkning och behöver tillväxt. Men att öka inflyttningen till norra Sveriges regioner och en glesbygd där befolkningen och servicen sen länge har minskat - trots en samtidig kraftig ökning av Sveriges befolkning - är en stor utmaning och bygger även på inflyttning från många länder och kulturer. Det kräver då omfattande utbildningsprogram för arbeten inom företagen och inom offentlig sektor.  För industrin föreslår vi att de tidigare vanliga industriskolorna (innanför ”grindarna”) ska etableras och erbjuda betald (avtalsenlig lön) utbildning och garanterad anställning samt - vid behov - intensivutbildning i svenska som inkluderar den svenska som är relevant för respektive industri. Utbildningen och anställningen ska då inledas redan under byggtiden och ge deltagarna möjlighet att delta i det direkta projektarbetet samt göra studiebesök och ”praktik” på företag i världen som har liknande produktion/anläggningar. Samma förutsättningar och möjligheter ska även idag erfaren och anställd personal erbjudas. En annan möjlighet är att  delta i de program som EU planerar inom ramen för Net-Zero Industry Academy, som ska utveckla utbildningsprogram via medlemsländernas institutioner med miniminivåer för certifiering.

En stor del av den personal (experter, forskare, produktionspersonal samt inom offentlig sektor personal inom sjukvården och hemtjänsten) behöver rekryteras från länder även utanför EU. Det förutsätter då en smidigare och snabbare hantering av (långsiktiga) arbetsvisum och visum för medföljande som kan omvandlas till medborgarskap och då motivera dessa personer och familjer att komma till Sverige för att stanna. Redan idag har många kommuner stora problem med de nya minimilöner (över kollektivavtalen) som regeringen beslutat om (och inom kort kanske ännu högre minimilöner) och många som sen länge arbetat inom till exempel hemtjänst och servicenäringar måste nu utvisas.

Kortsiktigt har befintliga företag som SSAB och LKAB bättre förutsättningar genom personal som redan har hög kompetens och processindustrierfarenhet och då lättare kan flyttas över till SSAB:s nya stålverk i Luleå och LKAB:s nya järnsvampsanläggning i Gällivare, och då utbildas för den nya tekniken. Men den personalen är även attraktiv att rekrytera för alla nya företag som etableras i Luleå och Boden, som H2 Green Steel, Northvolt i Skellefteå och Outokumpu i finska Tornio (dit särskilt de tornedalingar som kan finska och vill bo i Tornedalen, men idag arbetar på SSAB i Luleå, kan lockas). För att SSAB i Luleå ska lyckas nyrekrytera och behålla nuvarande personal krävs då ett attraktivt “paket”, inklusive konkurrenskraftiga löner och arbetsvillkor.

Den kritiska frågan för framgång i alla de nya projekten blir personal och det kräver en kraftfull samverkan på alla plan: företag, kommun, region och stat.

Om 100.000 nya inflyttare verkligen kommer att behövas tar inte hänsyn till den snabba utvecklingen av automation och AI inom industrin och bör utredas snarast. Men behovet av fler anställda inom hemtjänsten kommer ändå att öka med fler medborgare och en allt äldre befolkning och bör också utredas och ”hanteras” snarast.

Är det ekonomiskt relevant?

“The European Investment Bank (EIB) provided a record level of support for investments in Sweden in 2023, with a large share going to industrial investments in northern Sweden: Northvolt's gigafactory and H2 Green Steel's new fossil-free steel plant.

In total, the EIB Group granted almost EUR 3 billion in financing to 32 Swedish projects in 2023. Three quarters of the financing (76.7%) was directed towards climate action and environmentally sustainable projects. (Tidningen North Sweden Business)

Northvolt och H2 Green Steel är huvudsakligen privatfinansierat, med även internationellt riskkapital. Men kan även söka och får ekonomiskt stöd från EU och Sverige.

Det gäller även för Hybrit-parterna som har en egen stark kassa och statliga LKAB levererar ofta stora utdelningar till staten, som då istället kan användas för investeringar i till exempel Hybritanläggningen för fossilfri järnsvamp i Gällivare. Och SSAB:s aktier har stigit med omkring 140 procent de senaste tre åren.

”Gruvbolaget LKAB ska dela ut 7,6 miljarder kronor till staten. Det meddelas i anslutning till att gruvföretaget nu släpper bokslut. Miljardutdelningen sker efter att rörelsevinsten för det fjärde och avslutande kvartalet steg till 4,7 miljarder kronor jämfört med 2,9 miljarder kronor föregående år. (Tidningen Näringslivet februari 2024)

Det är även ekonomiskt nödvändigt och relevant eftersom kostnaderna för stålindustrin blir mycket stora om CO2 utsläppen inte minskar snabbt, så att industrin slipper betala de höga straffavgifterna enligt den EU-överenskommelse Sverige bidragit till och godkänt. Och fossilfritt stål är en förutsättning för industrins och Sveriges konkurrenskraft på en global marknad.

Det finns även stora utvecklingsstöd att hämta hem på EU-arenan och en del även på den nationella och regionala arenan, för alla projekt som bidrar till klimatomställningen. Samt gynnsamma lån från EU:s EIB. Regionens klimatomställning har även starkt stöd inom ramen för EU:s Net Zero Industry Act och The European Green Deal.

”Den gröna omställningen kommer innebära stora förändringar för norra Sveriges invånare. I

och med stora industrietableringar följer ökat behov av invånare samt utökade krav på samhällsviktiga funktioner, såsom fungerande vägar, lokaltrafik, förskolor, vårdcentraler och

specifik kompetens. Målet med EU-kommissionens NZIA-förslag är underlätta etableringen av nettonollindustrier i EU genom bland annat akademier för kompetensförsörjning samt en myndighet för behandlingen av tillståndsprocesser”.

”EU-kommissionens initiativ The European Green Deal har som mål att göra Europeiska unionen klimatneutral till år 2050. Den europeiska ”gröna given” är ett ambitiöst paket innehållande politiska initiativ med målet att bana väg för en grön omställning inom hela EU. Utifrån den gröna given skapades industriplanen för den gröna given med målet att stärka Europas konkurrenskraft inom nettonollindustrin vilket definierar industri som minskar eller neutraliserar utsläpp av växthusgaser i atmosfären. Syftet med industriplanen är att accelerera EU:s övergång mot klimatneutralitet genom att skapa förutsättningar för att skala upp EU:s tillverkningskapacitet för tekniker och produkter som behövs för att uppnå Europas klimatmål”.

Ovan är korta utdrag ur en ”studie” från North Sweden European Office i Bryssel, som arbetar för näringslivet, universiteten och offentlig sektor i regionerna Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland/Härjedalen. North Sweden European Office - ofta i samverkan med det politiska nätverket Europaforum Norra Sverige för samma regioner - har haft och har en avgörande roll för att få in i Norrlands prioriteringar i ”Bryssel”, som för gruvor/mineraler, stål och skog samt för stöd till glesbygdsregioners utvecklig inom hela EU.

Mest stöd på EU arenan finns idag för stora satsningar på klimatomställningen och  klimatomställningen är nu även fokus i EU:s forsknings- och innovationsprogram Horizon Europe (världens största program, med en budget på 100 miljarder euro) där Hybritparterna SSAB, LKAB, Vattenfall och norra Sveriges universitet (Luleå tekniska universitet och Umeå universitet) har samverkat och varit framgångsrika under många år inom processindustriell automation och Luleå tekniska universitet var till exempel projektkoordinator för EU:s Arrowhead-projekt, som handlade om interoperabilitet för att förbättra effektiviteten och flexibiliteten för kollaborativa automationslösningar inom industrin. (Budget: 68 miljoner euro, Samarbetspartner: 70)

Projekt med tillämpad forskning, innovation och demonstration utgör en stor del av programmet och projekten leds då ofta av industrin i samverkan med företag och universitet i normalt minst tre EU länder, men även länder utanför EU kan delta.

“Horizon Europe is the EU’s key funding programme for research and innovation.

• It tackles climate change, helps to achieve the UN’s Sustainable Development Goals and boosts the EU’s competitiveness and growth.
• The programme facilitates collaboration and strengthens the impact of research and innovation in developing, supporting and implementing EU policies while tackling global challenges.
• It creates jobs, fully engages the EU’s talent pool, boosts economic growth, promotes industrial competitiveness and optimises investment impact within a strengthened European Research Area.
• Legal entities from the EU and associated countries can participate”. (EU Commission)

Och det är en myt att Sverige betalar in så mycket mer (skatt) till EU än vad vi får tillbaka. Vi hämtar istället hem mer än vi betalar in till Sveriges industri, universitet och offentliga sektor trots den starka konkurrensen inom EU:s forsknings- och innovationsprogram och nu med ännu större möjligheter för den gröna omställningen i norra Sverige,

Men de kommuner som ska bygga ny infrastruktur för de nya företagen (som industriområden och vägar) och för alla nyinflyttade (som bostäder, skola, hälsocentraler, idrottshallar, kulturlokaler etc) får idag inga bidrag från staten och har stora problem med att klara alla investeringar med befintliga skattemedel och är nu skuldsatta med stora lån, och idag med en stor andel ”fly in fly out” personal som då inte betalar skatt i kommunerna. Det måste snarast få en (regerings-) lösning för kommuner som bidrar till hela Sveriges industriella konkurrens-kraft och ekonomi och nu själva tar hela den ekonomiska risken.

Det finns inte heller nationella beslut och medel för att skynda på byggandet av det dubbelspår som krävs för LKAB:s ökade transporter från Kiruna och Gällivare till H2 Green Steel i Boden och SSAB i Luleå samt till och från Luleås hamn. LKAB och H2 Green Steel behöver även dubbelspår till utskeppningshamnen i Narvik i Norge.

Vår slutsats

Det finns stora möjligheter att etablera Sverige och SSAB Luleå som ledande inom fossilfri stålproduktion, men stora utmaningar och idag olösta och outredda problem som kräver en kraftsamling omgående. Vår förhoppning är att denna artikel ska bidra både till debatten och åtgärder från företagen, offentlig sektor och politiken.

Per Molin och Lars Wikman  2024-02-26

Per Molin, Stockholm, och Lars Wikman, Luleå, har samverkat ända sen Per Molin fick projektansvaret för etableringen av Koksverk 75 vid dåvarande NJA/Norrbottens Järnverki Luleå, (idag SSAB). Per Molin anlitade Lars Wikman som konsult. Så även senare i förändringsarbeten och projekt i de stålföretag som Per Molin haft ledande roller i: Degerfors Järnverk, Uddeholm, Avesta AB, där han var vd  och Avesta Sheffield, där han var vd i 13 år. De har också samverkat i artiklar, till exempel i Svenska Bergsmannaföreningens tidskrift, om koksverksprojektet och svensk stålindustri.

Per Molin har även varit ledamot i Swedbanks styrelse och haft internationella styrelseuppdrag i Finarvedi S.p.A. Cremona Italien och Heidelberger Cement i Tyskland. Lars Wikman var  konsult även i Stålverk 80-projektet och har som anställd arbetat som Senior Adviser in European Affairs för North Sweden European Office i Bryssel, med parter från näringslivet, universiteten och offentlig sektor i de fyra norra regionerna/länen.