Debatt

Både möjligt och nödvändigt med fossilfritt stål

Debatt Det är både möjligt och nödvändigt med svenskt fossilfritt stål, skriver Per Molin och Lars Wikman, som svar på den kritik mot satsningarna i norr som kommer från intressen i södra Sverige. Författarna har lång erfarenhet av uppdrag inom svensk stålindustri.

Satsningarna ifrågasätts huvudsakligen av ekonomer, professorer och journalister för att investeringar i annan industri, i södra Sverige, borde prioriteras istället och att satsningarna i norra Sverige kommer att kräva mer fossilfri el än det stora elöverskott som Norrland idag kan exportera till södra Sverige och Europa. Men det finns även kritiker som liksom vi ser möjligheterna, men också olösta utmaningar, skriver debattörerna och går igenom varför satsningarna är nödvändiga och bra för Sverige. Hela debattinlägget kan läsas här.

De investeringar det handlar om är batterifabriken Northvolt i Skellefteå, stålverket H2 Green Steel i Boden och Hybrit-projektet där SSAB, LKAB och Vattenfall samarbetar om tillverkning av fossilfri järnsvamp i Gällivare och stål i Luleå.

"Vi anser att dessa investeringar är helt nödvändiga för Sveriges internationella konkurrenskraft och ger ett stort bidrag till Sveriges, EU:s och den globala klimatomställningen till en fossilfri värld", skriver de och avfärdar föreställningen att satsningarna är unika. 

Det är tvärtom så att det pågår liknande projekt på många håll i världen och att Sverige riskerar att hamna på efterkälken och missa viktiga affärsmöjligheter om vi inte håller snabb takt i omställningen. Länder och företag håller på att ställa om till fossilfritt stål och bygga nya anläggningar med energieffektivare processer:

"Om inte även Sverige gör det har vår idag starka svenska stålindustri, inklusive SSAB i Luleå, ingen framtid. Det är industrin - inte politiken - som själva har tagit initiativ till den omställning som nu pågår på flera stålorter i Sverige, i världen och på den globala marknaden. Att då agera för att stoppa satsningarna är för oss mycket märkligt och mot Sveriges industriella och ekonomiska intressen."

Att ställa om Sveriges stålindustri till fossilfritt stål är också nödvändigt för att bidra till EU- och FN-mål som även Sverige står bakom, som EU:s "Fit for 55".

Planerna på fossilfri stålproduktion är tekniskt möjliga och bygger till stor del på känd teknik, även om den inte tillämpats i stor skala tidigare. De är också tekniskt nödvändiga. SSAB:s masugn i Luleå måste ersättas senast 2032 och ingen vill investera i kol/koksdrivna masugnar längre.

De är också ekonomiskt relevanta, vilket bekräftas av att det till stor del är internationellt privat kapital som investeras, och att satsningarna får stöd både från EU och nationella fonder.

Planerna är också socialt önskvärda för välfärden i de kommuner och regioner som berörs och nödvändiga för den globala klimatomställningen.

Men det finns utmaningar i utvecklingen av den nya industrin: Investeringar i nödvändig energi framför allt i form av elkraft och vätgas kräver snabbare beslut i tillståndsprocessen än vad som är praxis nu. Samma gäller utbyggnaden av elnätet för att klara elleveranserna. En annan utmaning är personal med rätt kompetens. Här krävs satsning på nya utbildningar, bland annat företagsförlagda. Det krävs också fortsatta satsningar på forskning och innovation.

Författarnas slutsats:

"Det finns stora möjligheter att etablera Sverige och SSAB Luleå som ledande inom fossilfri stålproduktion, men stora utmaningar och idag olösta och outredda problem som kräver en kraftsamling omgående. Vår förhoppning är att denna artikel ska bidra både till debatten och åtgärder från företagen, offentlig sektor och politiken."

Om författarna:

Per Molin, Stockholm, och Lars Wikman, Luleå, har samverkat ända sen Per Molin fick projektansvaret för etableringen av Koksverk 75 vid dåvarande NJA/Norrbottens Järnverki Luleå, (idag SSAB). Per Molin anlitade Lars Wikman som konsult. Så även senare i förändringsarbeten och projekt i de stålföretag som Per Molin haft ledande roller i: Degerfors Järnverk, Uddeholm, Avesta AB, där han var vd  och Avesta Sheffield, där han var vd i 13 år. De har också samverkat i artiklar, till exempel i Svenska Bergsmannaföreningens tidskrift, om koksverksprojektet och svensk stålindustri.

Per Molin har även varit ledamot i Swedbanks styrelse och haft internationella styrelseuppdrag i Finarvedi S.p.A. Cremona Italien och Heidelberger Cement i Tyskland. Lars Wikman var  konsult även i Stålverk 80-projektet och har som anställd arbetat som Senior Adviser in European Affairs för North Sweden European Office i Bryssel, med parter från näringslivet, universiteten och offentlig sektor i de fyra norra regionerna/länen.

Nedan finns länk till hela debattinlägget.