Naturvårdsverket och länsstyrelsen måste vidga vyerna

Just nu pågår den största omställningen av samhället sedan övergången till industrisamhället. Sverige och världen ska på några få år ställa om till en klimatneutral ekonomi. Och nyckeln till en fortsatt framgång finns här i norra Sverige.

Det är här som bland annat batterier och fossilfritt stål ska tillverkas. Men om företagen i Norrbotten ska kunna fortsätta vara draglok i klimatomställningen, måste processen för miljötillstånd förbättras. Hanteringen måste vara förutsägbar, inte dra ut på tiden och utslaget rimligt och ekonomiskt genomförbart.

Tillståndsprocessen bygger idag på att det finns en konflikt mellan två parter; den som vill ha ett tillstånd och staten i form av myndighetsrepresentanter. Företagen uppfattar ofta att statens enda intresse är statiskt och att myndigheterna inte anser att de har något uppdrag att se till utveckling. Men vem ska ta ansvar för hela samhället och hela Sverige om inte statliga myndigheter som länsstyrelsen och Naturvårdsverket gör det?

Myndigheternas egen beskrivning av sina uppdrag ger emellertid en bild av att de, i alla fall delvis, har ett bredare samhällsuppdrag. Länsstyrelsen uppger att de ska verka för en utveckling där miljö, tillväxt och goda levnadsvillkor samverkar: ”Kort sagt arbetar vi för en hållbar utveckling i länet.” Naturvårdsverket å sin sida anger visserligen att de har fokus på den ekologiska dimensionen av hållbar utveckling men också att de ska visa på ”synergier inom andra områden, som exempelvis hälsa, livskvalitet och arbetstillfällen”.

Hur kan det då komma sig att företagen upplever att helhetsbilden inte beaktas vid tillståndsprövningen? Kanske är det inte så konstigt. När Naturvårdsverket ville att Kaunis Irons tillstånd skulle återkallas konstaterade Mark- och miljödomstolen i sin dom häromveckan att verksamheten är viktig ur ett samhällsperspektiv och vikten av att det går att lita på givna tillstånd. Resonemanget är inte svårt att förstå. Gruvan som får fortsätta sin verksamhet kan skapa många fler arbetstillfällen i en kommun där 95 procent är positiva till sin gruva.

Men företaget är inte ensamt om att undra. I Kallakgruvan, med ett beräknat personalbehov på 500 personer, upplever att länsstyrelsen i Norrbotten inte tar behovet av järnmalm i beaktning, inte heller tillväxt eller jobb. Detta trots att behovet av järnmalm är enormt. H2 Green Steel, vars mål är att bygga en fossilfri stålproduktion i Boden, riskerar att inte kunna köpa svensk malm. De fantastiska ambitioner som bolaget har kan genom myndigheternas arbete försämras om malmen måste importeras.

Både lokala och globala utmaningar måste beaktas. Men kom ihåg att lösningarna finns hos företagen. Det är de som bygger ett fossilfritt och cirkulärt samhälle, inte myndigheterna. Dessa ska självklart ställa kritiska frågor och värna olika intressen. Men man måste våga lita på att företagen kan sitt jobb samt gör allt de kan för att värna miljön och utveckla klimatsmarta nya produkter och tjänster. Det är företagen också skyldiga att göra enligt miljöbalken vilket leder till att de många gånger köper kunskap från de främsta experterna som finns att få.

När tillståndsprocesser tar fem, åtta,15 år och resultatet är ovisst, då riskerar vi att tappa det vi har i norra Sverige – en basindustri som jobbar allt hårdare för att bli en miljösmart industri med konkurrensfördelar på den internationella marknaden. Och en basindustri är inte bara viktig där den finns, den är viktig för hela Sverige.

Hans Andersson, regionchef för Svenskt Näringsliv Norrbotten