Hur kunde vi klara oss utan alla tjejerna?

Carina, Monika, Kaarina, Maria, Linnea, Ann-Gerd, Elin, Gunnel, Elina och Marie – det är ni som är stjärnorna...

Att begära ut allmänna handlingar från en kommun eller annan offentlig förvaltning har i alla tider varit lite knepigt för en journalist. Särskilt om det har varit frågan om känsliga uppgifter. Gubbarna som suttit på dokumenten har ofta suckat, knorrat och stretat emot.

Under hösten och vintern granskade jag Tornedalens toppolitikers företagande, deras affärer med den egna kommunen och deras arvoden för politiska uppdrag. Många tror faktiskt att kommunpolitiker fifflar och skor sig på politiken. Det är en del av det ökande politikerföraktet som frodas inte minst på sociala medier.

Det visade sig att majoriteten av tornedalspolitikerna också driver privata företag. Många gör affärer med kommunen. Kanske är det framför allt entreprenörsjälarna som söker sig till politiken.

Det var faktiskt skönt att jag inte kunde hitta något fiffel alls i deras affärer med kommunen, även om en och annan smaskig skandal alltid piggar upp en gammal murvel. Upphandlingarna var korrekta. Både kommuntjänstemännen och politikerföretagarna hade hållit sig inom lagens ramar, så långt jag kunde se.

Tornedalingarna är nog hederligare än många andra – vill jag som tornedaling så gärna tro.

Men det var ändå inte det som var den stora poängen för mig.

Det var istället sättet som jag behandlades på när jag begärde ut handlingar av chefer och handläggare på HR och Ekonomi hos de tre kommunerna – och i ett fall Region Norrbotten. Av minst elva chefer/handläggare som jag kontaktade var tio kvinnor. Jag mötte både mogna och yngre kvinnor i telefon och e-post. En del chefer verkade vara jätteunga.

Jag stötte inte på en enda knarrig tjej. Tvärtom!

"Okej, inga problem! Jag ska genast fixa fram det du efterfrågar", var svaret från samtliga. Det fullkomligt strömmade positiv energi och kompetens genom mobiltelefonen (jodå, luftburen konversation kan också bära massor av positiv energi).

En stund senare plingade det till i e-posten. Alla uppgifter som jag efterfrågat anlände. På nolltid hade tjejerna plockat fram statistiska uppgifter och sammanställt dem i prydliga Word- eller Excel-tabeller. Tala om service!

Tjejerna hade sannerligen ordning på sina papper – eller rättare sagt datorfiler.

Jag begriper inte hur kommuner och regioner – och journalister – tidigare klarade sig med alla knarriga gubbar. För att inte tala om allmänheten som ville läsa kommunala protokoll.

Carina, Monika, Kaarina, Maria, Linnea, Ann-Gerd, Elin, Gunnel, Elina och Marie – det är ni som är stjärnorna i tornedalskommunerna och Region Norrbotten. (Hoppas att jag inte missade någon).

I rättvisans namn måste också Hans i Haparanda nämnas – en gudagåva när en journalist behöver orientera sig i den kommunala labyrinten.

Lars Pekka, frilansjournalist. Medarbetare i Haparandabladet.

Texten har publicerats i Haparandabladet