Kustnära yrkesfisket är utrotningshotat

Öppet brev till Ibrahim Baylan

Svensk fisk på matbordet är hotat därför att det kustnära yrkesfisket är utrotningshotat.

Det kustnära yrkesfisket längst våra kuster är utrotningshotat, ett trivsamt och respekterat yrke som de senaste tio åren har utsatts för rena rama förföljelsen av olika myndigheter. Detta är min sanning, den kanske inte är rätt ur någon annans perspektiv men jag vill berätta den och hoppas att den leder till reflektioner hos både allmänheten, myndigheter, politiker och media.

Yrkesfisket som levererar fisk till befolkningen, restaurangägare och grossister är snart ett minne blott om inget radikalt händer. Yrkesfisket har inget LRF, som lantbruket har, som kan driva frågor och föra deras talan. Yrkesfiskare är näringsidkare på havet och inga lobbyister, medelåldern är hög och det är på grund av ständigt ökande regleringar av fisket samt svårigheter att generationsväxla inom näringen. Känslan är att myndigheterna tar liten hänsyn till fiskerinäringens synpunkter, remiser med korta svarstider och när underlag kommer upplevs de färdigberedda och klara för beslut. Framåtriktade dialoger med tjänstemännen på Havs- och vattenmyndigheten och länsstyrelsen förkommer ytterst sällan. Detta trots att det i den europeiska fiskelagstiftningen lyfts fram att samråd ska ske mellan tillståndsgivarna, forskningen och yrkesfisket där de som ligger närmast fiskevattnen ska ha ett huvudansvar.

Den nationella livsmedelsstrategin vill ha mer fiskproteiner på matborden. Den regionala livsmedelsstrategin vill stärka den blå näringen av samma anledning. Den svenska livsmedelsförsörjningen ska förbättras från dagens två till uppemot det finska lagstadgade kravet på sju dagars ”matförråd” i ett kris- eller krigstillstånd. Arbetet med att omhänderta agenda 2030 borde resultera i att prioritera det kustnära fisket så att mer regional och lokal fisk erbjuds konsumenterna.

Konsekvensen av dagens fiskeripolitik - det är svårt att få tag på svensk fisk och förädlade svenska fiskprodukter.

Viktigt att notera är att det endast är registrerade fiskeföretagare som kommersiellt kan sälja fisk på marknaden, och förädlade fiskprodukter från egna beredningslokaler om lokalen är godkänd av Livsmedelsverket. För att bereda den skyddade livsmedelsprodukten krävs ett speciellt livsmedelsnummer. Det ska alltid på fiskprodukterna finnas en spårbarhet ner till yrkesfiskaren, via livsmedelsnumret eller produktens batch-märkning.

Det största hotet idag är fokuserat på torsken och surströmmingskulturen, den senare en av våra äldsta och unika mattraditioner. Det årliga höstfisket efter siklöja i Bottenvikens bräckta vatten har återigen fått ett noll-bud av lantbruksuniversitets marinbiologer som med stöd av en internationellt förkastad analysmodell vill stoppa allt fiske. Det är nu upp till tillståndsgivaren Havs- och vattenmyndigheten att sätta ett fångsttak, som de gjorde 2018 och 2019. Ett noll-fiske skulle på marknaden äventyra primaprodukten Kalix Löjrom som den unika produkt det är samt att många yrkesfiskeföretag riskerar konkurs.

Lobbyisterna styr

Sälen, skarven, sportfisket och det storskaliga industrifisket har under en rad år tillåtits ta över.
Sälen och skarven har givits möjlighet att växa okontrollerat, med politiskt stöd av främst Miljöpartiet.
Det storskaliga industrifisket har tillåtits att skada balansen i havet, ett av deras fartyg fiskar lika mycket som hela det svenska kustfisket, deras fångster går nästan uteslutande till fiskmjölsberedning, 80 procent säljs till Kina och en del till norska fiskindustrin, endast en blygsam del till svenska konservindustrin. Det storskaliga industrifisket har många bra lobbyister som verkar ha goda relationer med myndigheters tjänstemän och får därigenom sin röst hörd.

Sportfiskarna är också duktiga lobbyister, arbetar aktivt och gör mycket bra insatser för svenskt fiske. Sportfiskarna är många, naturligtvis arbetar ett ansenligt antal på arbetsplatser där man påverkar och bereder beslut i fiskefrågor. Vi har uppmärksammat att en av landets mest kända forskare inom laxfisket på Sveriges Lantbruksuniversitet samtidigt hade förtroendeposter inom både Sportfiskarna och deras stiftelse för Östersjölaxen, självklart opartisk, tillåt mig småle.

Ett kommersiellt näringsinriktat fiske är lagmässigt styrt till yrkesfisket.

Regel och kontrollhysterin

Yrkesfiskets näringsidkare kontrolleras, båtarna kontrolleras, utrustningen på land och i vattnet kontrolleras, fångsterna kontrolleras, hur fångsterna landas kontrolleras, fångsterna ska rapporteras och föras in i loggböcker, rapporter ska ringas in till Göteborg där fångst och tidpunkt när man kommer iland ska meddelas med hot om fyr- och femsiffriga bötesbelopp, en kontroll av näringen som saknar motstycke inom samhället, dessutom diskuteras att införa kameraövervakning på båtarna.

Laxfisket är ett exempel på våra myndigheters märkliga handläggning:

-  yrkesfiskarna tvingas rapportera alla fångade laxar, var och när de har fångats i laxfällor som är angivna med gps-punkter med någon meters noggrannhet (hela svenska kvoten är ca 30.000 laxar)

-  storskaliga industrifisket uppges i en utredning årligen fiska ca 50.000 laxar som inte behöver rapporteras och kontrolleras i hamn eftersom de räknas som bifångst

-  trollingfisket i framför allt södra Östersjön fångar stora mängder lax med nästan obefintligt rapporteringsansvar

-  sportfisket drar uppskattningsvis upp 50.000 laxar med nästan ingen kontroll efter älvarna

Jag har kontaktat Havs- och vattenmyndigheten men inte fått någon rimlig förklaring av laxfrågan.

Den svenska fiskeripolitiken har tyvärr gått i fel riktning, mer centralstyrning, fler pålagor på yrkesfisket, mera kontroller. Enligt inriktningen i den nya programperioden för Havs- och fiskerifonden 2023 – 2027 kräver EU att medlemsländerna ska lägga cirka 15 procent på kontroller inom fisket, Sverige avsätter 58 procent, nästan fyra gånger så mycket, är jag förvånad - inte särskilt. Enligt mina beräkningar spenderar Sverige cirka en miljon kronor i kontrollverksamhet på varje registrerad yrkesfiskare.

Regler skapas ensidigt, utan möjligheter för yrkesfisket till dialog.
Strafförelägganden delas ut godtyckligt med påföljder där fiskaren känner sig rättslös. Det finns ingen instans att överklaga hos, de som bötfällt dig tar själva hand om en överklagan, borde inte vara så i ett rättssamhälle år 2021.

Ett exempel: I vintras fick Ulf ett bötesföreläggande på 16.000 kr, det påstods att han inte hade rapporterat rätt. Han ägnade då en hel vecka med att söka fram fakta hos olika instanser på Havs- och vattenmyndigheten och till sist hittade dom inspelningar som visade att Ulf hade rätt och myndigheten hade fel, i några fall hittades inte inspelningar så det återstod böter på cirka 6.000 kr. Om någon typ av rättvisa hade funnits så borde Ulf få betalt för den arbetstid han lagt ner för att bevisa sin oskuld och att myndigheten gjort fel. Ulf blev då hänvisad till Kammarkollegiet så han gav upp.

Kvoter och regleringar – exempel från Norrbotten

Det här är värt en egen krönika. Tänk att vi har trålat siklöja sedan 1960-talet och yrkesfisket förvaltade fisket själva fram till 1990-talet när en tidig samrådsmodell infördes, några år in på 2000-talet ersatt av en modernare samrådsmodell. Siklöjefisket ska bedrivas som ett effortfiske, det är inget kvotfiske även om Havs- och vattenmyndigheten på senare år har satt ett fångsttak för siklöjan som fiskas två till fem veckor på hösten. Det som påverkar beståndsutvecklingen mest är vattentemperaturen och salthalten samt av väder och vind under höstens lekperiod från mitten av september och en månad framåt.

Inför trålfisket 2018 tog forskningen fram en ny analysmodell med sälen som en stor predator och ett MSY-tal för reproduktionen av ung fisk som helt har förkastats av Hans Lassen, Århus i Danmark, internationell expert inom MSC. Modellen tar till exempel inte hänsyn till noll-åringarna, de minsta siklöjorna, juvenilerna. Biologiska rådgivningen förespråkar nu återigen ett noll-fiske med grunden att siklöjan inte räcker till både sälen och yrkesfisket.

Hur skulle det mottagas i samhället om skogsvårdsstyrelsen meddelar att ingen skog får fällas under 2022, skogen räcker inte till både skogsindustrin och viltet/älgarna.

I Finland fiskas också siklöja, där får yrkesfiskarna själva förvalta beståndet det vill säga förvaltning sker nära fiskevattnen som EU föreskriver, borde kunna fungera i Sverige också.
Norrbottens yrkesfiskare vill ta ansvaret att långsiktigt förvalta siklöjefisket, de vill inte äventyra beståndsutvecklingen av siklöjan eftersom fisket efter siklöja är deras huvudsakliga levebröd.

Vilken myndighet har helhetsansvar för landets yrkesfiske – svaret i dag är ingen.

Fiskeriverket lades ner, man ville separera tillståndsgivningen från forskningen, av den anledningen lades tillståndsgivningen och senare kontrollfunktionen på Havs- och vattenmyndigheten medan forskningen lades på Sveriges Lantbruksuniversitet. Det är dock så att forskningen måste söka finansiering från Havs- och vattenmyndigheten, så helt fristående är inte forskningen.

Senare har Jordbruksverket fått ett ökat ansvar för landets areella näringar, däribland fisket. Jordbruksverket är idag främjandemyndigheten för fiskerinäringen medan Havs- och vattenmyndigheten har kvar sitt uppdrag för tillståndsgivning och kontroller.
Livsmedelsverket ger ut pekpinnar och varningar men inte vad som är ok att äta, att vår strömming i Bottenviken är dioxinfri nämns aldrig.

Framtiden

Om Sverige vill ha en levande skärgård med restauranger som serverar svensk fisk, förvalta det hantverk som är knutet till kustlandets fiskande, kunna njuta av traditioner som Torskrygg, Kalix Löjrom och surströmming, då vill vi se en förändrad fiskeripolitik och det snarast.
Våra politiker måste välja om huvudspåret för svensk fisk skall vara

-  ett verktyg att roa oss med (sportfisket)

-  råvaran till olja och djurfoder (industrifisket)

-  fisk på mattallriken (yrkesfisket) och bidra till ökad självförsörjning

-  en råvara att göda en fortsätt tillväxt av säl och skarv

Naturligtvis skall vi ha ett livskraftigt sportfiske och ett industrifiske men proportionerna måste regleras så att det svenska kustnära yrkesfisket åter ges utrymme att utvecklas.

Vid framtagandet av den nya yrkesfiskarstrategin för tiden 2022 – 2026 fanns tyvärr inga regleringsdirektiv från Regeringen till Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket om att myndigheterna ska prioritera fisk på mattallrikarna före produktion av olja och djurfoder. Ett bra och noggrant arbete har genomförts, förhoppningar finns om ökad regional påverkan.

19 augusti är det surströmmingspremiär, en av våra mest unika matkulturer är på väg att gravsättas på grund av vår taffliga fiskeripolitik, i år har branschen nått cirka 25-30 procent av en normalproduktion. Utan krafttag från regeringen dör surströmmingskulturen 2022.

Tacksam för svar från vår nya fiskeminister, här kommer frågorna

1. Hur tänker du ta ansvar för att det svenska kustnära fisket ska överleva/utvecklas, på lång sikt. Vi önskar en utredare som ser över helheten, kanske ett nytt fiskeriverk.

2. Vi kräver omedelbara åtgärder som förbättrar oddsen för strömmingsbeståndets utveckling, åtgärder som ger effekt redan till våren 2022.

3. Är det möjligt att i nästa regleringsbrev till Havs- och vattenmyndigheten ge sådana direktiv att Norrbottens kustfiskare ges rådighet över fisket efter siklöjan alternativt återgång till den samrådsmodell som fungerat fram till 2017(inget kvotfiske).

4. Vi inbjuder dig till möte här i Norrbotten under tiden 25 september till 20 oktober (förhoppningsvis pågår då fisket efter siklöja). Ni väljer tidpunkt.

Ulf Lindgren

Producent av Grand Kallax Original Surströmming
Styrelsemedlem i Surströmmingsakademien
Deltagare vid framtagningen av svenska yrkesfiskarstrategin
Erfaren skärgårdsnörd och husbehovsfiskare med drygt 60 år på vattnet