När Lena Mellin och jag skulle starta en tidning i Kiruna

Jag och min klasskamrat på Journalisthögskolan, Lena Mellin, gjorde ett examensarbete tillsammans. Vi ville visa  hur man skulle kunna starta en bra lokaltidning i Sverige. (Till skillnad från alla befintliga tidningar, vi var ju stockholmare båda två, och JH-studenter, och tyckte inte lokaltidningar var så bra.)

Vi ville göra vår skiss utifrån en verklig situation, utgå från en ort och en marknad med realistiska förutsättningar. Vi gick igenom Sveriges städer och upptäckte att det längst uppe i norr fanns en stad med över 30.000 invånare, utan egen lokaltidning. Ingen annanstans i landet fanns en så stor stad som saknade egen tidning.

Alltså skulle Kiruna bli vårt exempel på en ort som skulle kunna få en bra lokaltidning. Vi läste på om Kiruna och for upp för att göra research.

Vi kontaktade Torsten Söderberg som ägde Annonsbladet i Kiruna och tryckeriet där det trycktes. Han tog emot på sitt kontor på Hjalmar Lundbohmsvägen. Vi intervjuade honom om Annonsbladet och tryckeriet och distributionen. När ett par eftermiddagstimmar förflutit föreslog han att vi skulle äta middag på Ferrum. Vi tackade ja.

Som unga, relativt fattiga studenter, blev vi förtjust överraskade av Torsten Söderbergs gästfrihet. Han bjöd på hela Norrbottenspaketet: löjrom, renstek och glass med hjortron, med drycker därtill. När vi tackade för maten föreslog han att vi skulle komma upp på hans kontor morgonen därpå.

Med en aning tunga huvuden fortsatte vi nästa morgon på hans kontor samtalet om förutsättningarna för en lokaltidning i Kiruna. Plötsligt fäller han ut ett långt pekfinger och spänner blicken i oss och säger:

”Ni får gärna leka på redaktionen, men kom ihåg en sak: Det är jag som bestämmer!”

Plötsligt insåg vi att han inte trodde på det här med examensarbete. Han var övertygad om att vi menade allvar, att examensarbetet bara var en täckmantel och dimridå för att dölja vårt egentliga syfte.

I det ögonblicket vågade jag inte titta på Lena. Man skrattade mycket tillsammans med henne i vanliga fall, och i det här läget skulle vi brista ut i skratt båda två om vi tittade på varandra.

Så jag tittade ut genom fönstret, mot LKAB:s på den tiden välkända kontorshus och bakom det Kirunavaara, och svarade något i stil med: ”Ja, det är ok.”

Vi tackade för all information och hjälp och reste tillbaks till Stockholm. Vi hade rätt kul åt den här episoden när vi fortsatte med vårt examensarbete. Vi fick vår examen och Lena började på Aftonbladet, medan jag anställdes på Norrbottens Kuriren och flyttade till Luleå.

När jag jobbat några veckor hade Kurirens redaktionssekreterare (nyhetschef skulle det ha hetat i dag) Stig Enbom ett enskilt samtal med mig och frågade vad det var jag höll på med i Kiruna. Jag sa som det var, att det var ett examensarbete. Stig Enbom var en man som inte tjafsade i onödan om sådant han inte kunde påverka, så han nöjde sig med det svaret.

Intresset för och oro över nya konkurrerande medier är inget nytt för vår tid, det är tidlöst.

En sak som däremot har förändrats är näringslivet, och synen på näringslivet i Norrbotten.

Jag berättade om det här mötet med Torsten Söderberg när jag höll föredrag för Företagarna nyligen. Med var några representanter från näringslivet i Kiruna. Enligt dem så var Torsten Söderberg en rätt udda fågel i Kiruna på 70-talet. På den tiden var kreativa entreprenörer inte betraktade som några hjältar direkt, i synnerhet inte i Kiruna. Torsten Söderberg fick inte en rättvis uppskattning i Kiruna förrän han flyttade.

I det hus där Torsten Söderberg verkade som ensam entreprenör, har i dag näringslivsbolaget Progressum sitt kontor. En bild av hur Kiruna, och Norrbotten, har förändrats.

Lennart Håkansson, ansvarig utgivare för Affärer i norr

2014-10-03